manfarskyllasigsjalv

Jag lider med människor som lider, för jag själv har gått fått utstå mer skit än någon annan jag känner.

Men!

Jag är glad för att dessa barn har växt upp, att de har ett hyffsat psyke och klarar sig - bra, kan man väl säga, i livet.

Och som kallar sig Maskrosbarn.

Jag måste säga att jag inte tror på som många av dem säger, att det som inte dödar en härdar en alt. man blir starkare.

Näehä du, man blir bara grå och enormt gammal i själen (det som kallas för mogen). Jag tror inte för en sekund att dessa människor inte skulle ha valt bort sitt lidande, för att bli starkare som människor.

Jag tror om de fick välja så skulle de vilja vara lika naiva och glada, som innan allt lidande började

(om det fanns en sådan tid)

Jag tror alla skulle välja det goda framför att ha det ont, för man blir inte starkare man blir bara tröttare, och argare och vill hjälpa andra "som vart i en egen situation". Man känner igen sig, men ska man inte lämna det bakom sig och springa för livet. Bort från allt som påminner om skiten? Vart är självbevarelsedriften?

Jag tror aldrig ens eget lidande och andras förbättrar en som människa.