manfarskyllasigsjalv

När det går år av att inget funkar, bakslag på bakslag, ett sinne som bara blir tyngre och tyngre

så när det kommer en period av sinnesfrid, wow.

efter år, har jag i lite tid i Italien funnit lite lycka. Att det skulle krävas att bo helt ensam i ett annat land, slippa Sverige och bara få vara på ens egna vilkor och träffa nya fina människor.

Jag blir tacksam och kommer för alltid komma ihåg min korta tid här i Milano.

med mig själv och från mig själv och mitt liv i Sverige.

Jag rymmer från mina egna tillkortahavanden och ett Sverige som inte alls är särskillt snällt.

Alltför många krav på vad det är att vara "lyckad" och om man inte lyckas finnas i denna box hamnar man automatisk i:

MISSLYCKAD

Jag har gjort många fel, men de mesta beror på okunskap och sociala resurser som har vart noll, med andra ord, jag har faktiskt inte vetat något (min offerroll kommer fram här) och det tar mig tid att faktiskt hitta och få den kunskap som andra fick av sin omgivning automatiskt av folk i deras omgivning som ville dem väl. Så jag rymmer från mitt icke existerande liv i Sverige och mår dåligt av tanken att jag en dag måste komma tillbaka till arbetslösheten och bostadslösheten.

Blunda och spring. Blunda och dröm dig bort. Blunda och låtsats att du är död.

Jag lider med människor som lider, för jag själv har gått fått utstå mer skit än någon annan jag känner.

Men!

Jag är glad för att dessa barn har växt upp, att de har ett hyffsat psyke och klarar sig - bra, kan man väl säga, i livet.

Och som kallar sig Maskrosbarn.

Jag måste säga att jag inte tror på som många av dem säger, att det som inte dödar en härdar en alt. man blir starkare.

Näehä du, man blir bara grå och enormt gammal i själen (det som kallas för mogen). Jag tror inte för en sekund att dessa människor inte skulle ha valt bort sitt lidande, för att bli starkare som människor.

Jag tror om de fick välja så skulle de vilja vara lika naiva och glada, som innan allt lidande började

(om det fanns en sådan tid)

Jag tror alla skulle välja det goda framför att ha det ont, för man blir inte starkare man blir bara tröttare, och argare och vill hjälpa andra "som vart i en egen situation". Man känner igen sig, men ska man inte lämna det bakom sig och springa för livet. Bort från allt som påminner om skiten? Vart är självbevarelsedriften?

Jag tror aldrig ens eget lidande och andras förbättrar en som människa.

och är med i alla dessa tävlingar.

Men vad ska man göra i ett eländigt regnigt milano!

Om man inte kan fönstershoppa kläder för att man rädd att åskan ska träffa en,

så är tävlingar de shit.

Å andra sidan så är chansen att man ska vinna ytterst liten.

Det finns ern blogg där en tjej har blogg för att hon ska kunna visa vilka tävlingar som pågår och samtidigt själv kunna vara med, antar jag, då många tävlingar går ut på att länka till tävlingsinlägget (fler träffar, mer pengar/publicitet/först på sökträffsmotorn)

jaja, till saken är att hon vunnit 14 tävlingar av typ 560.

Så som vanligt är det minimal chans att vinna,

Att vara Självklar!

Jag och en vän har disskuterat detta i mångt och mycket, om personer som är Självklara.

En självklar person, är en sån person som man vet får det den vill ha och önskar.

Man blir nästan som en liten toffel efter eller bredvid den personen, nästan som att man fjäskar.

En självklar person får jobbet DU VILL HA, utan ens att ha sökt eller trånat efter det.

En självklar person är den som blir ihop med killen du är helt gaalen i!

En självklar person är den som har sociala resurser och som har en famillj som alltid stöttar, smeker håret, och säger jag älskar dig och jag gör allt för sig., och sen också gör de!!

En självklar person är den som får drinkarna serverade och taxin framkörd, utan om ha bett om de.

En självklart person är den som säger, man måste vara positiv. Allt löser sig. (För dig ja!)

En självklar person är självklart alltid lycklig och välmående, smal och snygg och kommer dö lyckling på sin Hästensäng med sin make/man, barn och barnbarn vid sin sida och med utsikt över skärgården som badar i den vackraste av persikofärgade solnedgångar!

tävlingen finns på:

Som i filmen Blondiner har roligare. När de kommer till sin klassåterträffen och vill visa alla att de LYCKATS.

Och med ett HA, DÄR FICK NI!

För innerst inne känner jag miss missförstådd, förbisedd, förpassad till ensamhet (för jag är faktiskt den som alltid hör av mig till folk, och blir väldigt förvånad om nån hör av sig och vill umgås), att jag inte passar in i de flesta sammanhang (och bryr mig oftast inte om de), talanglös, tråkig, utnyttjad (på praktikplatser där de satt mig på allt jävla tråk och skitgöra).

Jag har återkommande våt dröm av att "lyckats", att medierna uppmärksammar MIG och alla ääälskar mig. Så jag kan säga till alla skitstövlar som hör av sig igen.

NI HADE ER JÄVLA CHANS!

Mitt intresse med att skriva en blogg lär ju typ hålla sig till max två inlägg här.

Så varför i herrens namn ens starta upp en (igen!), jo för att jag har lust och intresse, just nu.

Annars brukar jag ha lust och intresse att göra saker i cirka 3-5 dagar. Jag har räknat på de! Det gäller allt i livet, läsa, nytt jobb, träning, vänner, nytt boende, nytt land, män. Undern denna tid är jag suuuuper intresserad och gör allt viss frenesi och massa energi!

Svårigheten med det här är att försöka hålla skenet upp när jag fullständigt (så fort) har tappat intresse för det jag gör eller där jag är, och då gör jag verkligen allt halvdant och orkar inte bry mig. Blir rätt sur och grining och tycker livet är orättvist. Är det inte det som sker de flesta när man tappar lust och intresse?

Det paradoxala i det här är min eviga strävan efter att vara nöjd med det jag har, jag har läst hur många självhjälpsböcker som helst på det här området. Hur man blir nöjd med livet liksom, och sin (jädrans) lott.

Men i grunden vill jag faktiskt bara bli nöjd.

Men det är ju sjukt svårt när man tappar intresse så fort, jag hinner ju aldrig bli nöjd innan jag blir grinig.