manfarskyllasigsjalv

När det går år av att inget funkar, bakslag på bakslag, ett sinne som bara blir tyngre och tyngre

så när det kommer en period av sinnesfrid, wow.

efter år, har jag i lite tid i Italien funnit lite lycka. Att det skulle krävas att bo helt ensam i ett annat land, slippa Sverige och bara få vara på ens egna vilkor och träffa nya fina människor.

Jag blir tacksam och kommer för alltid komma ihåg min korta tid här i Milano.

ONEPICE LIKSOM

som jag tävlar om hos

än i skogen? näee, men fågelburen vill jag vinna

med mig själv och från mig själv och mitt liv i Sverige.

Jag rymmer från mina egna tillkortahavanden och ett Sverige som inte alls är särskillt snällt.

Alltför många krav på vad det är att vara "lyckad" och om man inte lyckas finnas i denna box hamnar man automatisk i:

MISSLYCKAD

Jag har gjort många fel, men de mesta beror på okunskap och sociala resurser som har vart noll, med andra ord, jag har faktiskt inte vetat något (min offerroll kommer fram här) och det tar mig tid att faktiskt hitta och få den kunskap som andra fick av sin omgivning automatiskt av folk i deras omgivning som ville dem väl. Så jag rymmer från mitt icke existerande liv i Sverige och mår dåligt av tanken att jag en dag måste komma tillbaka till arbetslösheten och bostadslösheten.

Blunda och spring. Blunda och dröm dig bort. Blunda och låtsats att du är död.

i sarbete med www.silverbiten.se

gillar saker som är gjorda för hand, tävlar på

http://mystjejen1.wordpress.com/2011/05/18/shabby-chic-utlottning-hos-mystjejen/

Jag lider med människor som lider, för jag själv har gått fått utstå mer skit än någon annan jag känner.

Men!

Jag är glad för att dessa barn har växt upp, att de har ett hyffsat psyke och klarar sig - bra, kan man väl säga, i livet.

Och som kallar sig Maskrosbarn.

Jag måste säga att jag inte tror på som många av dem säger, att det som inte dödar en härdar en alt. man blir starkare.

Näehä du, man blir bara grå och enormt gammal i själen (det som kallas för mogen). Jag tror inte för en sekund att dessa människor inte skulle ha valt bort sitt lidande, för att bli starkare som människor.

Jag tror om de fick välja så skulle de vilja vara lika naiva och glada, som innan allt lidande började

(om det fanns en sådan tid)

Jag tror alla skulle välja det goda framför att ha det ont, för man blir inte starkare man blir bara tröttare, och argare och vill hjälpa andra "som vart i en egen situation". Man känner igen sig, men ska man inte lämna det bakom sig och springa för livet. Bort från allt som påminner om skiten? Vart är självbevarelsedriften?

Jag tror aldrig ens eget lidande och andras förbättrar en som människa.